Äkta vänskap är för mig den sanna kärleken.
Den är ni som får mig att gå upp på morgonen och det är ni mina vänner som gör så att jag lever.
Jag har aldrig varit mobbad eller känt mig mer utstött än någon annan. Mina vänner har funnits för mig hela livet, vissa mer än andra och vissa längre än andra. Jag vet vilka som finns där för mig i vått & torrt.
Och ni allihopp är något jag är väldigt stolt och tacksam över!

Men det här inlägget ska inte handla om hur glad jag är över att jag har er, utan att vänskap inte bara kan förstöras sådär.
Jag skulle vilja skriva ett jätte långt inlägg från början av historien till slutet av historien. Men antar att det inte skulle vara så bra.

Men kolla här:
16 års vänskap, kan det bara förstöras sådär? pga ingenting?
16 år är för mig en väldigt lång tid. Vi är fan 17? Vi har känt varann så länge som vi kan minnas och så länge vi kunnat gått ;s
Har jag verkligen blivit såååå dryg?
Är jag verkligen så dryg?